Skuggan av ett år, Hannah Richell

Det har gått ett antal månader sedan Lila fick missfall. Hon anklagar sig själv, eftersom det hände när hon föll nedför en trappa, men minnet av händelsen är dolt. Sorgen är däremot högst påtaglig. Så kommer det ett brev om att Lila fått en liten stuga i gåva från en anonym givare. Hon beger sig till stugan, som ligger ensligt vid en liten sjö. Kanske kan en renovering av stugan hjälpa till att läka hennes sargade själ? Väl där möts hon av en märklig deja-vu-känsla.

Trettio år tidigare får vi följa Kat, som just avslutat sina universitetsstudier. Det innebär också att hon måste skiljas från sina studiekamrater, något de alla tycker är jobbigt. Särskilt plågsam är tanken på att skiljas från Simon, killen hon varit olyckligt kär i hela studietiden. I gänget finns också Mac och han kommer på att de ska göra en sista utflykt tillsammans till en liten stuga som han känner till. Väl där bestämmer sig gänget för att stanna där som husockupanter. Nu börjar ett år som påminner om dagens doku-såpor vi ser på TV. Det blir inte bättre av att Kats syster Freya dyker upp och ansluter sig till gruppen.

En thriller om besatthet och syskonrivalitet som tar sig otäcka former. Spänningen stiger allteftersom i den förrädiskt idylliska lantmiljön.

Jo, men jag gillade det här, förutom… Näe nu ska jag inte säga för mycket. Men varning för sträckläsning!

Ensam i Berlin, Hans Fallada

Utlovade något mer intressant och det kommer här.

Detta har verkligen hänt; I Berlin under 2a världskriget bodde arbetarparet Otto och Elise Hampel. Trots den enorma fara det innebär, skrev paret över 200 vykort i protest mot Hitler och nazismen. Korten placerades ut under två års tid innan paret till slut åkte fast och avrättades.

Så till denna roman. Otto och Anna Quangel får ett meddelande om att deras enda barn har dödatsi kriget. Nu har de inte längre något att leva för och allt ter sig meningslöst. Så hittar de en mening i tillvaron; De börjar skriva brevkort i protest mot vansinnet som pågår och placerar ut dem i all hemlighet över ett så stort område som de kan.

Brevkorten sprider skräck och nästan alla som hittar dem vågar inte annat än att lämna in dem till polisen och Gestapo. Där finns kommissarie Escherich som systematiskt börjar sätta upp flaggor över fyndplatserna på en karta. Kartan fylls på och ett mönster börjar visa sig. Men hans överordnadne tycker det går för långsamt och Escherich får vara otäckt kreativ för att det ska se ut som han är något på spåren.

Vi får också följa några andra personer som på olika sätt har koppling till paret Quangel och deras omgivning. Det är otäcka sidospår om hur folk skor sig på andras olycka. Det räcker att ha pratat med fel person eller att ha sett något olämpligt, så kan du stämplas som förrädare och behandlas därefter.

En nattsvart historia som ändå i grunden handlar om hopp hos mänskligheten. Någonting kan alla göra, man måste inte bara följa med strömmen. En väldigt bra bok som också kommer på film snart. 

Senor Peregrino, Cecilia Samartin

Jamilet är en mexikansk flicka som föds med ett fruktansvärt födelsemärke som täcker hela hennes rygg. Hela hennes uppväxt försöker hennes mamma och mormor att hitta någon magisk kur eller örter eller vad som helst för att få märket att försvinna. När modern dör bestämmer sig den då 17-åriga Jamilet att ta chansen och fly till USA för att se om det finns en läkare där som kan hjälpa henne. Hon lyckas ta sig över gränsen och vidare till sin moster Carmen i Kalifornien. Carmen hjälper henne med falska papper så hon kan arbeta. Och hon får ett jobb som skötare på ett mentalsjukhus. Det är här den mystiske Senor Peregrino bor. Han tvingar Jamilet att lyssa på hans livshistoria och på den pilgrimsfärd som Peregrino genomförde som ung…

Tror att budskapet i denna bok är att man måste acceptera vissa saker och lära sig leva med dem. Detta fina budskap har dock joxats ihop med en hel del romantiskt bjäfs, som jag mest tycker är fånigt. Det är en helt ok bok, den går att läsa, men det är inte min typ av bok och jag lär inte minnas den särskilt länge. Jag lägger ner den nu och går vidare till något annat, mer intressant…. 

Himlakroppar, Eleanor Catton

Bedriften med den här boken är detta: Tänk dig att du är 27 år och bara har skrivit en bok förut. Så skriver du ner den här lilla nätta sagan på 1 100 sidor, med ett mångfacetterat persongalleri och en sanslöst tilltrasslad intrig och fyller sidorna med ord i ett lättläst flow. Så har du 2013 års Man Bookerprisvinnare i din hand!

Titeln fick mig att tro att det här är en fantasybok, men det skulle jag inte säga. Även om författaren hela tiden försöker få oss att tro det. Vi beger oss till Nya Zeeland under åren 1865-1866. Till Nya Zeeland beger sig människor från olika delar av världen för att pröva lyckan som guldgrävare. Hänsynslös girighet, lurendrejeri, kvinnor till salu, opium och förvecklingar. Lite kärlek också. Det går inte sammanfatta det här. Likt gamla ryska romaner är persongalleriet sammanfattat i början, för det går inte hålla reda på alla människor. Men några personer står i centrum; Anna, en glädjeflicka som hamnar mitt i händelsernas centrum; Emery Staines, en guldgrävare med tur; Lydia; spådam och bordellmamma och kanske hjärnan bakom allt; Crobie Wells, förloraren. Och så Francis Carver, mannen utan samvete.

Man sitter hela tiden och undrar hur i hela friden allt hänger ihop. Det hela börjar i mitten, sedan kommer vi till slutet, innan vi till slut får reda på början. Boken börjar med att Crosbie Wells hittas död i en stuga, där man också finner en stor förmögenhet. En annan tråd är att ett antal personer letar efter en packlår som försvunnit med ett skepp. Anna är omedveten om att hennes nya klänningar har guld insytt i sina sömmar, något som upptäcks av en av hennes kunder.

Tyckte jag om boken då? Inte till en början, för själva storyn är inte så engagerande och boken är väääääldigt lång! Men man måste ju ändå få veta hur det går. Så småningom, när ekvationen börjar närma sig en lösning steg för steg, blev det lättare att ”läsa på ” och komma framåt. Det är väldigt imponerande att få ihop det här. 

Lewispjäserna, Peter May

Vid detta besök på Yttre Hebriderna får vi stifta bekantskap med Finns barndomsvän Whistler. Finn har börjat på ett nytt jobb som vakt och ska hålla styr på tjuvskyttar och där finns Whistler som en starkt misstänkt. Whistler lever som eremit men kämpar för vårdnaden om sin tonårsdotter, där den nye svärfadern är den värsta kombatanten.

Så dyker det återigen dyker det upp ett gammalt lik. Nu är det ett lik i ett störtat flygplan som kommer fram när en sjö plötsligt blir dränerad på allt sitt vatten. Finn och Whistler har en gemensam bekant som försvann i ett plan för längesedan. Så vävs det fram en historia om ett rockband, om drömmar och om en vacker kvinna som de alla ville ha….

Det här är sista boken i en serie på tre och tyvärr håller den här inte lika hög klass som de första två. Jag blir inte alls lika engagerad och intrigen är väldigt krystad och märklig. Men skriva kan han fortfarande, Peter May, så det säger ändå slurp även den här gången!

Lewismannen, Peter May

Finn, den före detta kriminalkommissarien, är tillbaka på Yttre Hebriderna. Han har återupptagit bekantskapen med sin ungdomskärlek Marsaili och blir alltmer en del av hennes liv. Däribland hennes problem med hennes gamle far, Tormud. Tormud börjar på ålderns höst bli alltmer dement. Han pratar med sin familj på ett sätt som först verkar helt osammanhängande, om namn och platser de aldrig har hört talas om. Vad är det Tormud gått och burit på i alla år, som det nu inte går att hålla tyst om längre?

I samma veva hittas ett lik i en torvmosse. En tidigare brottsutredning har gjort att DNA-analys har gjorts av alla män på öarna. Det visar sig då att liket i mossen är en nära släkting till Tormud. Men vem är han?

Peter May får till det den här gången också! Spännande, lättläst och fängslande. Ta en kopp te också när du läser, för råkylan på Yttre Hebriderna letar sig in mellan bokbladen…. 

Det krävs tusen vackra ord, Rose Marie Bouw

En morgon, när vågen visar 143 kg vill Ulrika inte mer. Hon går ut genom dörren och lämnar sina tre små pojkar lekandes i huset. Hon bara ger sig av och hör inte av sig. Tiden går. Desperata telefonmeddelanden blir till arga telefonmeddelanden som blir till uppgivna och ledsna telefonmeddelanden. Tiden gör något med Ulrika. Hon äter inte som tröst längre. Hon börjar springa. Kläderna blir för stora. Och där på stället där hon har hamnat finns det en liten person med stort hjärta och rött lockigt hår, som bestämmer sig för att Ulrika, hon är bra.

Mycket fint skriven bok om att gå vilse och tappa bort sig själv, men sedan hitta hem igen. Kanske inte samma hem, men hem. Om fasader som spricker och om att till slut se sanningar som man egentligen visste fanns där. Om hur man kan gå vidare trots att det värsta av allt händer.

Stämningsfull bok om livet i liknande stil som ”En man som heter Ove” eller ”Livet efter dig”. Sorgligt men hoppfullt utan att det blir förutsägbart och kletigt. Läsa? Ja!!