En engelsman i Paris, Nicolas Barreau

I ljuset av Bokmässan tvingas jag dessvärre recensera en av årets tråkigaste böcker. Årets andra bok från Paris, årets andra riktiga bottennapp.

Aurelie Bredin är en kvinna i 30-årsåldern som äger en restaurang. Så en dag lämnar hennes sambo henne, helt oväntat. Aurelie blir chockad och ledsen förstås och hon strosar runt på gatorna i Paris i sin förtvivlan. Så hamnar hon utanför en liten bokhandel i Paris äldsta kvarter. Hon går in och hittar en bok och det visar sig att boken utspelar sig på hennes restaurang. Aurelie blir besatt av att hitta författaren och hon kontaktar förlaget som har sitt kontor i Paris.

Problemet är att bara att författaren inte finns på riktigt, vilket är en väl förborgad hemlighet. Boken är i själva verket skriven av en redaktör på bokförlaget, Andre Chabanais, under pseudonymen Robert Miller. Andre börjar hitta på de mest avancerade ursäkter för att han ska få träffa den vackra Aurelie istället.

Det borde finnas lagar mot hur förutsägbar en bok kan bli! Varför är det kö på den här på biblioteket? Nej, låna en annan bok istället, det här är helt ointressant!

Om du bara kunde se mig, Cecelia Ahern

Ett tips från en kompis fick mig att ta ned denna guldfärgade bok från en hylla i biblioteket för att undersöka innehållet. Mycket kryptisk beskrivning på baksidan, vad är det här för bok egentligen?

Elizabet är en mycket kontrollerad och känslokall karriärkvinna i 30-årsåldern. Problemet är att hon har sin egocentriska systers lilla sexåring Luke att ta hand om. Detta eftersom systern inte ens kan ta hand om sig själv, hon är för upptagen med att dricka alkohol och festa runt. Stackars Luke har som tur är en barnsköterska som ser till honom och ger honom lite kärlek. Men just när denna roman utspelar sig är hon bortrest. Elizabet blir tvungen att anstränga sig lite mer för Luke. Det går inte så bra och Luke känner sig väldigt ensam. Så ensam att han en dag har med sig en osynlig vän till middagsbordet. Vännen vill också ha mat, tallrik och bestick. Så irriterande tycker Elizabet. Vännen heter Ivan. Så märkligt då att det några dagar senare dyker upp en man i huset som också heter Ivan. Elizabet är helt övertygad om att Ivan är Lukes kompis Sams pappa och Ivan låter henne hållas. Han blir så fascinerad av Elizabet och väljer att hänga med henne istället för med Luke. Förvirringen blir total när Elizabet plötsligt har en osynlig vän som ingen annan kan se, fast själv fattar hon inte det. Ivan får henne att slappna av på ett sätt som hon inte gjort sedan hon var barn. Denna nya fria Elisabet är en främmande fågel som får omgivningen att titta på henne på ett helt annat sätt.

Skickligt att få ihop det här! Lättsmält och trevligt och ett helt unikt koncept. Fullständigt osannolikt så klart, men vem bryr sig. Ibland vill man bara bli lite glad! Så konceptet när man inte hittar någon man är alltså att helt enkelt hitta på en?!