438 dagar, Johan Persson och Martin Schibbye

Att åka in i den stängda Ogadenprovinsen i Etiopen med hjälp av motståndsrörelsen, är det korkat eller är det modigt? Men om ingen annan gör det, vem ska då ge en oberoende bild av vad det är som faktiskt händer i området?

De unga journalisterna Johan och Martin har gjort reportage i oroliga trakter förut. Men Ogaden har de aldrig försökt sig på förut, och knappast några andra journalister heller. Först intervjuar de flyktingar som flytt från Ogaden och nu lever i flyktingläger i Somalia. De vittnar om tömda byar och oljebolag som tar över marken efter att militären kört bort lokalbefolkningen. Sedan kommer dagen då Johan och Martin själva åker in i området. Det slutar snabbt illa och de blir tillfångatagna av militären. Nu följer skenavrättningar och bisarra ”erkännanden” på video. Till slut blir de körda till civilisationen. Så småningom en rättegång som är som en fars, därefter en dom och ett långt fängelsestraff.

Första halvan av boken är en spännande skildring av hur man samlar fakta i en oroshärd och samt en actionfylld jakt genom öknen. Den senare halvan av boken, när killarna hamnat i Kalityfängelset, handlar mer om överlevnad och hopp. Hopp som tänds och släcks och tänds igen. Martin, ödmjuk och diplomatisk, skriver romantiska brev till sin fru. Johan är en mer råbarkad typ, som älskar rockmusik. Men det handlar också om de andra som sitter där i fängelset och om den gemenskap som utvecklas mellan fångarna.

Oavsett vad man tycker om reportaget som sådant, så är det här en mycket intressant reportagebok. Väldigt öppet och naket om att sitta som journalist i ett fängelse i ett land långt borta. Samtidigt som Johan och Martin ändå lyckas lyfta det som reportaget var tänkt att handla om från början, det vill säga konflikterna i Ogadenprovinsen. Ska du läsa den här boken? Ja, absolut!

Utrensning, Sofi Oksanen

En nattsvart tidsresa genom den estländska historien, från 1930-talet fram till Estlands självständighet på 1990-talet. Några kvinnor leder oss genom historien. Aliide är svårt svartsjuk på sin syster Ingel, för Ingel har gift sig med Aliides livs kärlek Hans. När kriget bryter ut kämpar Hans kämpar Estlands sak. Det gör att han aldrig mer kan röra sig fritt. Officiellt är han död. Ingel och hennes dotter blir deporterade medan Hans blir kvar hos Aliide. Han lever sitt liv i husets skyddsrum, eller gömd i skogen. För att skydda honom gifter sig Aliide med fienden, en rysk man.

Tiden går och en dag långt långt senare, när Aliide blivit en gammal kvinna, hittar hon Zara i sin trädgård. Zara är ryss, men har kommit till Estland från Berlin. Där har hon suttit fast i girig prostitution, men nu har hon lyckats fly från sina hallikar. Aliide är det enda namn hon känner till i Estland. Hennes hallikar är inte långt bakom henne och hon behöver hjälp. Trots sina upplevelser drömmer hon fortfarande om friheten i väst. Men vem är hon?

Jag har känt till Estlands historia väldigt dåligt, även om jag tydligt minns firandet från när baltstaterna blev fria. De politiska händelserna är inflätade i romanen på ett subtilt sätt. Det är en väldigt mörk roman och jag mådde fysiskt dåligt av att läsa det här. Men så byggs det upp till en spännande thriller, så man måste fortsätta läsa. Och vilken skicklig berättare hon är, Sofi Oksanen. 

Förr eller senare exploderar jag, John Green

Avslutade förra recensionen med att skriva att ”glöm inte bort att ha näsdukar inom räckhåll”. Jag är rädd att det gäller även denna gång. Även om jag snarare bröt ihop i gapskratt…

En romantisk ungdomsbok om tonåringar som har cancer, kan det vara nåt? Efter ett kapitel tog jag mig en allvarlig funderare på det. Men, faktiskt!

Hazel vet att hon aldrig kommer att bli frisk. Även om hon just nu känner sig ganska okej. Hennes mamma är orolig för att Hazels cancerdiagnos ska göra henne deprimerad, så hon tvingar Hazel att gå på möten med en måttligt uppiggande stödgrupp för unga med cancer. En dag dyker Augustus Waters upp där. Han är friskförklarad från sin cancer i benet, även om benet är borta. Han börjar uppvakta Hazel något alldeles enormt. Hazels och Augustus galna korta kärleksromans tar dem bl.a. till Holland. De är på jakt efter en författare, för de måste ta reda på det riktiga slutet till Hazels favoritbok innan det är för sent. 

Det är inte så vansinnigt sorgligt ändå, bara ibland. Sidorna fyllda med humor och värme. Hur fyller man bäst ut den tid man har kvar? Särskilt när man vet att den är kort. Mycket fin bok, rekommenderas varmt! Och en mycket bra sak, den kommer på film under året! Kanske under sin engelska titel ”The fault in our stares”, så håll utkik!  

En oväntad vänskap, Abdel Sellou

Det här är den sanna historien om den osannolika vänskapen mellan Abdel och Philippe. Abdel är en stökig ung kille från Paris förorter som tidigare livnärt sig på att stjäla från turister. Abdels uppväxt hade inte behövt vara så tragisk, men han är ett problembarn från början. Abdel verkar inte särskilt medveten om att livet kunde vara annorlunda och han lever för stunden. Men så gör han en sak rätt i alla fall: Han går på en anställningsintervju och lyckas få jobb som Philippes assistent.

Philippe är en ryggmärgsförlamad, stenrik man med en cancersjuk fru. Philippe har en stark livsglädje, men han behöver hjälp med allt. Abdels starka armar underlättar hans tillvaro väsentligt. Livet vänder för dem båda två. 

Det finns ju en film baserad på denna historia också, en film som gjort världssuccé. Som jag inte sett. Har som princip att alltid läsa boken först! Boken är lättläst och intressant, men ganska kort. Den hade nog vunnit på ännu mer djupdykning i de totalt olika sociala skikt som de båda herrarna i boken kommer ifrån. 

En man som heter Ove, Fredrik Backman

Ove är kvarterspolis, en självutnämnd sådan. Han har sina principer, så är det bara. Han är expert på hur man strider mot myndigheter och män i vita skjortor. Och han är inte alls trevlig mot sin omgivning. Fast just nu är han mest ledsen och ensam och vill bli lämnad ifred. De nyinflyttade grannarna låter honom dock inte vara ifred. Först backar de över hans brevlåda, sedan tvingar de honom en katt och så håller det på. 

Vill inte skriva för mycket om handlingen, men den här boken är en känslomässig berg-och dalbana! Så ofantligt sorglig och så ofantligt rolig! Jag hade inga höga förväntningar alls. Jag trodde det skulle vara en feel-goodbok som man snabbt glömmer och som inte ger så mycket. Så fel jag hade! Det här var en mycket angenäm upplevelse som jag varmt rekommenderar. Glöm inte bort att ha näsdukar inom räckhåll!

Och bergen svarade, Khaled Hosseini

Abdullah och Pari är ett syskonpar i en fattig by i Afghanistan på 1950-talet. Abdullah tar hand om lilla Pari även fast han själv bara är ett barn. Mamma är död och pappa är omgift med en annan. Livet är svårt. Så svårt att Abdullahs pappa bestämmer sig för att ge bort Pari till en rik barnlös familj i Kabul som hans nya frus bror arbetar för. Kommer syskonen att träffas igen? Åren går och lilla Pari är inte ens medveten om att hennes föräldrar inte är de som fött henne till världen. När hennes nya pappa får en stroke följer hon med sin mamma, som är halvfransyska, till Paris och börjar ett nytt liv där.

Familjens chaufför och kock, Paris styvmorbror, håller tyst i många år, men till slut måste han berätta. Inte bara om hur det gick till när Pari blev ett barn i familjen, utan också om relationen till husets herre. I bakgrunden utspelar sig dramatiska politiska händelser och kriget skjuter kulhål i det vackra husets fasader. 

Det största problemet med att skriva två så fantastiska böcker som ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar”, det måste vara att leva upp förväntningarna på bok nummer tre. Det börjar mycket lovande. Historien om syskonparet och deras olika öde, det är fängslande och intressant. Jag skulle önska att författaren hade hållit sig till den historien. Nu blandas det in en drös med annat folk i romanen och det är något oklart vad de har där att göra. En bra bok igen, javisst, men den är inte lika stark som de tidigare böckerna. 

Vem älskar Yngve Frej, Stig Claesson

Tre gubbar och en äldre dam finns det kvar på gården Bråten. Alla har de gjort ”sitt”. En av dem uttrycker att de går kvar där som fornminnen. Uttrycket får den gamle skomakaren Gustafsson att sätta upp en skylt med texten ”fornminne” vid vägen. Snart kommer det turister och frågar efter fornminnet.

Stig ”Slas” Claesson skrev denna bok om jordbrukets rationalisering och avfolkningen av landsbygden år 1968, men frågan är förstås inte mindre aktuell idag. Det är ett stycke svensk historia berättat med humor och värme. Boken är ganska underlig, men den är kort och lättläst, så varför inte?