Att åka in i den stängda
Ogadenprovinsen i Etiopen med hjälp av motståndsrörelsen, är det korkat eller
är det modigt? Men om ingen annan gör det, vem ska då ge en oberoende bild av
vad det är som faktiskt händer i området?
De unga journalisterna Johan och
Martin har gjort reportage i oroliga trakter förut. Men Ogaden har de aldrig
försökt sig på förut, och knappast några andra journalister heller. Först intervjuar
de flyktingar som flytt från Ogaden och nu lever i flyktingläger i Somalia. De
vittnar om tömda byar och oljebolag som tar över marken efter att militären
kört bort lokalbefolkningen. Sedan kommer dagen då Johan och Martin själva åker
in i området. Det slutar snabbt illa och de blir tillfångatagna av militären. Nu
följer skenavrättningar och bisarra ”erkännanden” på video. Till slut blir de
körda till civilisationen. Så småningom en rättegång som är som en fars,
därefter en dom och ett långt fängelsestraff.
Första halvan av boken är en
spännande skildring av hur man samlar fakta i en oroshärd och samt en actionfylld
jakt genom öknen. Den senare halvan av boken, när killarna hamnat i
Kalityfängelset, handlar mer om överlevnad och hopp. Hopp som tänds och släcks
och tänds igen. Martin, ödmjuk och diplomatisk, skriver romantiska brev till
sin fru. Johan är en mer råbarkad typ, som älskar rockmusik. Men det handlar
också om de andra som sitter där i fängelset och om den gemenskap som utvecklas
mellan fångarna.
Oavsett vad man tycker om
reportaget som sådant, så är det här en mycket intressant reportagebok. Väldigt
öppet och naket om att sitta som journalist i ett fängelse i ett land långt
borta. Samtidigt som Johan och Martin ändå lyckas lyfta det som reportaget var
tänkt att handla om från början, det vill säga konflikterna i Ogadenprovinsen.
Ska du läsa den här boken? Ja, absolut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar