Blomsterspråket, Vanessa Diffenbaugh

Victoria Jones. Otrygg och misstänksam. En i mängden av dessa fosterbarn som slussats runt från det ena fosterhemmet till det andra. Här får vi läsa hennes historia. Kan en så skadad människa bli hel?

När Victoria blir 18 får hon klara sig själv. Hon lyckas få jobb i en blomsteraffär tack vare en sällsynt talang som hon fått med sig i ett av fosterhemmen, nämligen det viktorianska blomsterspråket. Det fick hon lära sig hos Elisabeth, i vars hem hon trodde att hon skulle kunna stanna. Men hon kan ju inte utsätta en annan människa för sig själv. Det vore ju fel. Ingen kan tillåtas älska en person som Victoria. Ja, detta självskadebeteende blir vi bekanta med under boken. Men blomsterspråket räddar henne. Det går strålande bra med jobbet som florist. Hennes kunder blir så oerhört nöjda med att hon lyckas förmedla de känslor som de efterfrågar, genom att göra sina buketter. Och genom blomsterspråket hittar hon en gammal bekant som sakta börjar dra henne upp ur det där svarta ensamma hålet.

Mycket intressant. Det är uppenbart att författaren har erfarenhet av att arbeta med ungdomar som kommer från en trasslig bakgrund. Och blomsterspråket var en intressant vinkling. De innerligaste känslorna kan förmedlas av de mest anspråkslösa växter…

Den oändliga historien, Michael Ende

Den här gamla barnboksklassikern har jag helt missat. När så en kollega påpekade att det är samma författare som skrivit ”Momo – kampen om tiden” så var jag tvungen att kasta mig över den här. Jag har inte sett den gamla filmen heller. Den enda jag kan referera till är låten, med … Limahl, hette de så? Har också ett svagt minne av videon och en liten pojke som flyger på något stort vitt och fluffigt! Jag brukar gå runt och nynna på låten på jobbet ibland, om jag fastnat i något krångligt som jag inte kommer ur…

Så tillbaka till boken då. Det börjar med Bastien, en lite småtjock mobbad kille som tycker livet är jobbigt. Det är roligare att drömma sig bort i sagornas värld. En dag råkar han få syn på en bok i ett antikvariat, ”Den oändliga historien”. Han blir så till sig att han stjäl boken och sedan barrikaderar han sig på skolans vind och börjar läsa. Och så är han fast.

Han läser om den modiga tuffa killen Atreju, som är utskickad på uppdrag av barnakejsarinnan för att rädda landet Fantasien. Fantasien håller nämligen på att lösas upp i alla beståndsdelar eftersom barnakejsarinnan, som har all makt i landet, är mycket sjuk. Atreju måste ta reda på vad det är som kan göra barnakejsarinnan frisk. Det visar sig att hon måste få ett nytt namn och det är bara ett människobarn som kan ge henne det. Men hur ska ett människobarn kunna komma in i Fantasien? 

Ja, som du kanske misstänker blir det Bastian som dras in i Fantasiens värld. Där får han plötsligt fått stor makt att önska sig vad han vill. Och också makten att önska vad som ska hända i Fantasien överhuvudtaget. Men vad är det då han innerst inne vill egentligen? Mycket strapatser, underliga varelser och underliga ting korsar Bastians väg innan den gåtan får ett svar….

Jag tror att filmen mest handlar om Atrejus äventyr, som händer i början av boken. Kan förstå att man valde att göra så, för den senare delen av boken är något seg. Bastian blir en väldigt osympatisk figur när han får en massa makt och då är det mindre kul att läsa om vad han tar sig för. Kan ändå förstå varför detta blivit en stor klassiker. Det finns en sensmoral i det hela, men det är inte så sötsliskigt påklistrat och det gillar jag! Så nu måste jag se filmen också, hur får man tag på den en sisådär 30 år senare… 

Torka aldrig tårar utan handskar – 2. Sjukdomen, Jonas Gardell

Ligger hemma i influensa och har inte haft såhär mycket feber på mer än 10 år. Jag tycker med andra ord lite synd om mig själv idag. Men allt är ju relativt. Det kunde vara så mycket värre…

Gardells serie om bögarna i Stockholm och när HIV kom till Sverige på 80-talet, fortsätter med del 2, Sjukdomen.

Hur ska man hitta någon att älska som älskar en tillbaka? Ja, jag vet inte. Inte är det lätt heller att dels vara bög och dels försöka vara sina föräldrar till lags som Jehovas vittne. Det tar flera år innan Benjamin klarar av att berätta sina föräldrar hur det egentligen ligger till och vad det är för relation han har till sin rumskompis Rasmus.

Vi får fler bakgrundshistorier från övriga i gänget som vi träffade i första delen. Bohuslänningen Reine, en av de första som får sjukdomen. Han ligger ensam och dör. Han har överhuvudtaget inte kunnat berätta för sina anhöriga om sitt liv som homosexuell. Bengt, den vackre teaterstjärnan som har hela karriären utstakad. Så får han ett positivt besked. Ja, att han är smittad alltså.

Så tungt och sorgligt, men ändå så vackert berättat. Dramatikern Gardell kommer fram och språket är nästan poetiskt. Läs den!

En piga bland pigor, Ester Blenda Nordström

”Sveriges första Wallraffjournalist” står det på framsidan. Vad betyder det då? På Wikipedia beskrivs wallraffande såhär:

”En särskild form av undersökande journalistik är att en längre tid vistas utklädd, under falsk identitet, i den miljö man önskar undersöka, vilket kallas wallraffande efter den tyske journalisten Günther Wallraff”. Haken är bara att boken utspelar sig ett halvt sekel innan uttrycket föddes!

Tillbaka till Ester Blenda Nordström, en ovanlig kvinna för sin tid. Hennes liv skulle man också kunna skriva en bok om. År 1914 arbetar hon som journalist på Svenska Dagbladet. Hon bestämmer sig för att uge sig för att vara bondpiga och ta anställning på en sörmlänsk gård under en månad. Efter en noggrann reserch och med en fejkad förlovningsring på fingret ger hon sig av.

Hon får bo i en pigkammare tillsammans med en annan piga, Anna. Halv fem ringer väckarklockan. Morgonkaffe. Bara kaffe. Sedan ut till mjölkningen, som tar ett par timmar eftersom det är 20 kor som ska mjölkas. Men sedan är det äntligen frukost! Å så vansinnigt hungrig man skulle vara! Så går dagen, med slit och gnot. Drängarna får sova lite middagslur, men inte pigorna inte. Ingen rast förrän kvällen kommer och då stupar de i säng klockan nio.

På lördagskvällarna, efter att allt arbete avklarats, ger sig ungdomarna av till logdans. Anna har en käresta och när han sover över får Ester sova på höskullen. För livet på landet vid denna tid är tydligen inte så kyrkligt och kyskt som jag hade föreställt mig det hela, åtminstone inte i drängarnas och pigornas värld. Men på söndagarna får pigorna i alla fall lite ledigt. Hela TVÅ timmar!

Det pågår en debatt i Sverige vid denna tid som Ester är i högsta grad med och driver efter sina upplevelser på bondgården. Det är nämligen svårt att få tag på kvinnor som vill jobba som piga. Inte så konstigt, med tanke på arbetsförhållandena och lönen på 15 kr i månaden.

En mycket intressant och tankeväckande reportagebok. Trevligt och underhållande skrivet dessutom. Utvecklingen har faktiskt gått framåt skönt nog. Samtidigt skriver Ester om den sällsamma trötthet som bara uppstår när man uträttat ett riktigt hårt fysiskt arbete. Hon hyllar folket på bondgården som i sin enkelhet och förnöjsamhet bättre än några andra verkligen levet i nuet. En lärdom för oss idag kan tänkas?

Ny utgåva 2012, första gången utgiven 1914

Finns bl.a. på Adlibris och Bokus. 

Den kalla elden, Arnaldur Indridason

Indridasons huvudfigur Erlendur är tillbaka igen. Rättare sagt så är Erlendur hemma i sina hemtrakter igen. Han är tillbaka i sina minnen kring snöstormen där hans lillebror försvann, bara 8 år gammal, och han själv också höll på att förlora livet. Historier kring människor som försvinner är därför något han har svårt att släppa. När han får höra talas om den unga Matthildur som inte återfanns efter en annan stormig natt för länge sedan, måste han ta reda på vad det var som egentligen hände. Det är inte alla av Matthildurs närmaste som uppskattar inte att han rotar i det hela.

Jag är ganska trött på deckare måste jag säga, även om Indridason sällan gör en besviken. Men det här är inte en typisk deckare. Det är mer en mental resa om att komma ifatt sitt förflutna och få ett avslut. Och detta med den isländska naturen så påtagligt nära. Ja, inte så dumt faktiskt. 

Norstedts 2012

Den tomma stolen, J.K. Rowling

Harry Potters mamma har gått vidare i livet med denna roman som utspelar sig i den lilla engelska staden Pegford. Kommundelsledamot Barry Fairbrother lämnar jordelivet väldigt hastigt och oväntat. Han lämnar en tom stol efter sig i kommundelsnämnden och en stad i kaos. Mannen som slagits för de svaga i samhället är plötsligt borta, så vad kommer att hända nu? Det verkar som att alla kandidater till stolen i fråga har hemligheter som de inte vill ska komma fram. Men det gör de, en efter en på kommunens hemsida och inläggen publiceras av den mystiska karaktären ”Barry Fairbrothers vålnad”…

Jag lyssnade på detta som ljudbok. Det var väldigt mycket folk att hålla reda på, men när man väl fått någorlunda kläm på vem som var vem, och vem som hörde ihop med vem, så blev det väldigt underhållande. Humoristiskt och glatt till en början, men så smyger sig en svart och samhällskritisk ton in i det hela. Är det bara ungdomarna som är vettiga i staden Pegford? Mycket läsvärt! Eller hörvärt… Och väldigt långt från Harry Potter!

Själakistan, Ann Rosman

Detta är Rosmans andra deckare om Marstrandsskärgården och den andra som jag läser. Fast jag började inte med den första, utan den femte eller nåt sånt. Nåja strunt samma! Vi träffar Karin Adler som är kriminalinspektör och bor på sin båt. Hon njuter av semesterns sista dagar när hon plötsligt får hoppa in och börja jobba igen. En skolklass har gjort ett makabert fynd vid fästningen; en kvinnokropp utan huvud. Kroppen står lutad mot en offersten och har uppenbarligen fått huvdet avhugget. En stund senare hittas ett huvud uppsatt i en trädgård. Huset som hör ihop med trädgården kallas för Häxans hus… 

En häxbrygd gjord på medeltidslajvare, ett försummat och oönskat barn, tre barndomsvänner och ett stulet bödelssvärd, det är vad Ann Rosman bjuder på denna gång. Trovärdigt? Nej, inte det minsta. Spännande? Jodå, det tar sig lite på slutet, men jag blev inte så imponerad. Läs Porto Francos väktare istället! Eller ett alternativ; Så snart jag lagt ifrån mig denna deckare så tog jag tag i islänningens Arnaldur Indridasons senaste. Han ligger ett antal kvalitetssteg högre än Rosman kan man säga! Å andra sidan kan Rosman betydligt mer om Marsstrand…