En piga bland pigor, Ester Blenda Nordström

”Sveriges första Wallraffjournalist” står det på framsidan. Vad betyder det då? På Wikipedia beskrivs wallraffande såhär:

”En särskild form av undersökande journalistik är att en längre tid vistas utklädd, under falsk identitet, i den miljö man önskar undersöka, vilket kallas wallraffande efter den tyske journalisten Günther Wallraff”. Haken är bara att boken utspelar sig ett halvt sekel innan uttrycket föddes!

Tillbaka till Ester Blenda Nordström, en ovanlig kvinna för sin tid. Hennes liv skulle man också kunna skriva en bok om. År 1914 arbetar hon som journalist på Svenska Dagbladet. Hon bestämmer sig för att uge sig för att vara bondpiga och ta anställning på en sörmlänsk gård under en månad. Efter en noggrann reserch och med en fejkad förlovningsring på fingret ger hon sig av.

Hon får bo i en pigkammare tillsammans med en annan piga, Anna. Halv fem ringer väckarklockan. Morgonkaffe. Bara kaffe. Sedan ut till mjölkningen, som tar ett par timmar eftersom det är 20 kor som ska mjölkas. Men sedan är det äntligen frukost! Å så vansinnigt hungrig man skulle vara! Så går dagen, med slit och gnot. Drängarna får sova lite middagslur, men inte pigorna inte. Ingen rast förrän kvällen kommer och då stupar de i säng klockan nio.

På lördagskvällarna, efter att allt arbete avklarats, ger sig ungdomarna av till logdans. Anna har en käresta och när han sover över får Ester sova på höskullen. För livet på landet vid denna tid är tydligen inte så kyrkligt och kyskt som jag hade föreställt mig det hela, åtminstone inte i drängarnas och pigornas värld. Men på söndagarna får pigorna i alla fall lite ledigt. Hela TVÅ timmar!

Det pågår en debatt i Sverige vid denna tid som Ester är i högsta grad med och driver efter sina upplevelser på bondgården. Det är nämligen svårt att få tag på kvinnor som vill jobba som piga. Inte så konstigt, med tanke på arbetsförhållandena och lönen på 15 kr i månaden.

En mycket intressant och tankeväckande reportagebok. Trevligt och underhållande skrivet dessutom. Utvecklingen har faktiskt gått framåt skönt nog. Samtidigt skriver Ester om den sällsamma trötthet som bara uppstår när man uträttat ett riktigt hårt fysiskt arbete. Hon hyllar folket på bondgården som i sin enkelhet och förnöjsamhet bättre än några andra verkligen levet i nuet. En lärdom för oss idag kan tänkas?

Ny utgåva 2012, första gången utgiven 1914

Finns bl.a. på Adlibris och Bokus. 

Den kalla elden, Arnaldur Indridason

Indridasons huvudfigur Erlendur är tillbaka igen. Rättare sagt så är Erlendur hemma i sina hemtrakter igen. Han är tillbaka i sina minnen kring snöstormen där hans lillebror försvann, bara 8 år gammal, och han själv också höll på att förlora livet. Historier kring människor som försvinner är därför något han har svårt att släppa. När han får höra talas om den unga Matthildur som inte återfanns efter en annan stormig natt för länge sedan, måste han ta reda på vad det var som egentligen hände. Det är inte alla av Matthildurs närmaste som uppskattar inte att han rotar i det hela.

Jag är ganska trött på deckare måste jag säga, även om Indridason sällan gör en besviken. Men det här är inte en typisk deckare. Det är mer en mental resa om att komma ifatt sitt förflutna och få ett avslut. Och detta med den isländska naturen så påtagligt nära. Ja, inte så dumt faktiskt. 

Norstedts 2012

Den tomma stolen, J.K. Rowling

Harry Potters mamma har gått vidare i livet med denna roman som utspelar sig i den lilla engelska staden Pegford. Kommundelsledamot Barry Fairbrother lämnar jordelivet väldigt hastigt och oväntat. Han lämnar en tom stol efter sig i kommundelsnämnden och en stad i kaos. Mannen som slagits för de svaga i samhället är plötsligt borta, så vad kommer att hända nu? Det verkar som att alla kandidater till stolen i fråga har hemligheter som de inte vill ska komma fram. Men det gör de, en efter en på kommunens hemsida och inläggen publiceras av den mystiska karaktären ”Barry Fairbrothers vålnad”…

Jag lyssnade på detta som ljudbok. Det var väldigt mycket folk att hålla reda på, men när man väl fått någorlunda kläm på vem som var vem, och vem som hörde ihop med vem, så blev det väldigt underhållande. Humoristiskt och glatt till en början, men så smyger sig en svart och samhällskritisk ton in i det hela. Är det bara ungdomarna som är vettiga i staden Pegford? Mycket läsvärt! Eller hörvärt… Och väldigt långt från Harry Potter!

Själakistan, Ann Rosman

Detta är Rosmans andra deckare om Marstrandsskärgården och den andra som jag läser. Fast jag började inte med den första, utan den femte eller nåt sånt. Nåja strunt samma! Vi träffar Karin Adler som är kriminalinspektör och bor på sin båt. Hon njuter av semesterns sista dagar när hon plötsligt får hoppa in och börja jobba igen. En skolklass har gjort ett makabert fynd vid fästningen; en kvinnokropp utan huvud. Kroppen står lutad mot en offersten och har uppenbarligen fått huvdet avhugget. En stund senare hittas ett huvud uppsatt i en trädgård. Huset som hör ihop med trädgården kallas för Häxans hus… 

En häxbrygd gjord på medeltidslajvare, ett försummat och oönskat barn, tre barndomsvänner och ett stulet bödelssvärd, det är vad Ann Rosman bjuder på denna gång. Trovärdigt? Nej, inte det minsta. Spännande? Jodå, det tar sig lite på slutet, men jag blev inte så imponerad. Läs Porto Francos väktare istället! Eller ett alternativ; Så snart jag lagt ifrån mig denna deckare så tog jag tag i islänningens Arnaldur Indridasons senaste. Han ligger ett antal kvalitetssteg högre än Rosman kan man säga! Å andra sidan kan Rosman betydligt mer om Marsstrand…

Mannen som glömde sin fru, John O`Farrell

Ibland vill man ha något lättsmält. Det är då jag vanligtvis rotar fram en deckare ur bokhyllan. Ett alternativ är den här sortens böcker; En lite smårolig feel-goodroman.

En man upptäcker en dag att han sitter på tunnelbanan. Allt annat är borta. Han har glömt vad han heter, var han bor och allt han någonsin upplevt. Vilsen och förvirrad blir han omhändertagen på ett sjukhus. Där han till slut lyckas minnas ett telefonnummer, som visar sig gå till hans bäste vän. Nu är det dags för Vaughan, som mannen får veta att han kallas, att plocka ihop livet igen. Det visar sig att han har en fru, som han just ligger i skilsmässa med, och två barn. Skilsmässan blir lite komplicerad när Vaughan kommer på sig själv med att bli hopplöst förälskad i sin fru igen och sakta kommer minnena tillbaka…

Underhållande? Ja, absolut! Sammanfattningsvis ett helt okej betyg från mig. Men ger denna roman något bestående intryck? Nja, knappast.

1Q84 – första boken, Haruki Murakami

Aomames taxi kommer inte fram i rusningstrafiken och hon får ta en genväg till fots för att hinna fram till sitt viktiga uppdrag. Senare märker hon att hon missat väsentliga händelser i nyhetsflödet. Och varför är det plötsligt två månar på natthimlen?

Tengo får, i väntan på sitt eget stora författargenombrott, hjälpa den unga Fukaeri med hennes debutroman. Skriva kan hon inte, men det hon har att berätta är något alldeles unikt. Upplevelserna i romanen blir så verkliga att Tengo börjar undra om hon inte varit med om allt själv. Men hur är det möjligt?

Näe, nu vågar jag inte avslöja mer! Murakamis trio i romaner med titeln 1Q84 börjar trögt, men man får inte ge sig. Det tar tid att bygga upp en hållfast grund. Inslag av övernaturlighet blandat med sex och karaktärer som är minst sagt…speciella! Jag kommer på mig själv med att raskt se till att få tag på del numero två!

Norstedts 2012

Kärlekens historia, Nicole Krause

Leo Gursky är ensam. Han bor själv i sin lägenhet i New York och den ende som tittar till honom är hans granne. Leo Gursky är också väldigt sorgsen. Han förlorade sitt livs kärlek tidigt i livet. Och han har förlorat boken han skrev om denna upplevelse. Boken om Alma och uppväxten i en liten polsk stad.

14-åriga Alma Singer, som också bor i New York, hon är orolig för sin mamma. Det är dags för mamma att träffa en ny man. En dag får mamman ett brev från en man som vill ha en översättning av ”Kärlekens historia”. Detta måste vara ett tecken, tänker Alma, som är döpt efter romanens huvudperson.

Sakta vävs historierna samman. Väldigt sakta. Alldeles för sakta, tycker jag. Detta var segt. Jag hade höga förväntningar på denna kritikerhyllade bok, men boken föll ned från sin upphissade piedestal. Den är inte dålig, absolut inte, men jag önskar att det hade varit lite mer flyt i historien. Det gör inte saken bättre att det finns två huvudpersoner som heter Alma, jag blev förvirrad och hade bitvis svårt att hänga med. Och är det inte lite väl många böcker i snurr just nu som handlar just om….böcker?? 

Brombergs bokförlag 2005