Bridget Jones – Mad about the boy, Helen Fielding

Först blev jag lite ledsen over att Bridget var tillbaka. Då blev hon inte lycklig i alla sina dagar ändå? Jo, ett tag blev det lycka, men sedan hände hemska saker som placerade Bridget tillbaka på singelkartan igen. Nu som änka, 50 plus och med två förskolebarn. Taskigt läge? Fem år har hon spenderat i ensamhet, men nu tjatar vännerna på henne att ge sig in i kärleksleken igen. Vilket Bridget gör, nu med hjälp av Twitter!

Fjantigt och urvattnat att återuppta Bridgetkonceptet igen? Nejdå, inte alls! Det är härligt att återse min kompis igen. Nu ännu mer galen och förvirrad och dessutom i ett helt nytt läge i livet. Känns ju hoppfullt det här med att bli 50! Och väldigt roligt är det. Kanske också ska börja twittra!? Lättsmält, javisst, men jag förlåter Helen Fielding för det, för jag blev på väldigt bra humör av det här!

Kattens bord, Michael Ondaatje

Lite semester kanske? Vad sägs om en resa på passagerarfartyget Oronsay, från Colombo på Sri Lanka, genom Suezkanalen, över Medelhavet till slutdestinationen London. Det är 1950-tal och Michael är bara 11 år när han ensam sätts på båten som ska ta honom till England där han ska återförenas med sin mamma. Helt ensam är han inte, han har en äldre släkting med sig som förväntas hålla koll på honom. För Michael blir det dock en resa i frihet och tillsammans med två nyfunna vänner utforskar de fartygets och passagerarnas hemligheter. Det är den vuxne Michael som återberättar händelserna och hur resan kom att påverka hans val i livet.
Michael Ondaatje har tidigare skrivit ”Den engelske patienten”, som jag inte läst, men filmen är bland det vackraste jag sett. Det här var också en angenäm upplevelse. Försöker hitta någon slags sensmoral i det hela, men det finns nog ingen. Det handlar helt enkelt om en pojkes upplevelser på en resa med diverse udda figurer. Det är trevligt, underhållande och lite mystiskt och svårare än så behöver det kanske inte vara.

Lärarinnan i Villette, Ingrid Hedström

Martine Poirot är undersökningsdomare i den fiktiva staden Villette. En dag blir en älskad lärarinna i staden påkörd och dödad av en bilist. Flera vittnen hävdar att hon blivit påkörd med flit. Varför?

Ingrid Hedström är en ny bekantskap för mig. Jag gav henne en chans efter ett löfte om att hennes böcker inte skulle vara så ÄCKLIGA som vissa av hennes kollegors. Och nej, det är inte så blodblaskigt. Å andra sidan är det en förskräckligt tråkig deckare. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat hela tiden. Eftersom koncentrationsförmågan inte riktigt är på plats och jag mer eller mindre skummar igenom boken, så jag fattar jag aldrig riktigt storyn! En ganska värdelös läsupplevelse med andra ord. Inga fler Hedströmsböcker för min del.

PS Jag älskar dig, Cecelia Ahern

För den som gillar irländsk chick-lit kommer här ett alternativ till Marian Keyes och Maeve Binchy. Cecelia Ahern var väldigt ung, bara 21 år, när hon klämde ur sig denna världssuccé. Det finns både fina ingredienser och smaklöst blask i det här paketet.

Holly och Gerry är ett ungt gift par som drabbas av en katastrof. Gerry får en hjärntumör och dör. Kvar blir en förtvivlad Holly som nu för första gången i sitt liv ska försöka klara sig själv. Hennes vänner och familj försöker stötta, men den som verkligen finns där som stöd på vägen är Gerry själv. Han har lämnat kvar 10 brev till Holly, ett för varje månad som är kvar på året.

Jag har som princip att läsa boken innan jag ser filmen, för den brukar ju alltid vara bättre. Det här är dock tredje gången på kort tid som filmen vinner. I filmen har de fånigaste delarna plockats bort och historien fått lite mer djup. Se filmen tycker jag, och strunta i boken! Läs något annat av Cecelia Ahern istället. Jag gillade hennes ”Om du bara kunde se mig” mycket bättre.

De andra två filmerna som vann över sin bok var för övrigt Hungerspelen del 2 och The Hobbit….

Gone girl, Gillian Flynn

Man blir ju onekligen nyfiken på vad som gör just den här deckaren så speciell att den säljer miljoner världen över. Är det möjligen att hitta ett nytt sätt att skriva deckare på fortfarande? Även om det här nog snarare är en nattsvart, mycket smart thriller, än ett ordinärt kriminaldrama.

Amy och Nick är ett framgångsrikt par, boende i New York. Amy är välbeställd efter att hennes psykologföräldrar skapat sig en förmögenhet genom att skriva barnböcker baserade på henne. Varningklocka nummer ett….

Så hamnar mediebranschen i kris och både Nick och Amy förlorar jobbet. Ekonomin krisar plötsligt till sig ordentligt. Paret ger sig av från sitt perfekta liv i New York och flyttar till Nicks hemstad i Missouri. Nick köper en pub tillsammans med sin syster, för Amys sista pengar, och är trots allt ganska nöjd med tillvaron. Det är inte Amy….

På deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I huset ligger det möbler huller om buller och polisen hittar spår av borttorkat blod på golvet. Vad är det som har hänt? Nick blir snabbt huvudmisstänkt.

Vartannat kapitel i boken berättas av Amy och vartannat av Nick. Först är det kanske lite segt och det händer inte så mycket. Amy är borta och polisen letar ledtrådar. I mitten av boken börjar man ana oråd. Ordentligt. Ingenting är riktigt som man tror. Ingenting går riktigt som planerat heller. På det hela fullständigt oförutsägbart ända till sista sidan och mer och mer spännande ju längre man läser.

Självklart ska det göras film på det här. Det är ju nästan som att läsa ett filmmanus till en film med Ben Afflek i huvudrollen (ja, det är han som ska spela huvudrollen!)

Så förstår jag nu varför boken blivit så populär? Jo, men faktiskt, det här var något utöver det vanliga. Läs!

438 dagar, Johan Persson och Martin Schibbye

Att åka in i den stängda Ogadenprovinsen i Etiopen med hjälp av motståndsrörelsen, är det korkat eller är det modigt? Men om ingen annan gör det, vem ska då ge en oberoende bild av vad det är som faktiskt händer i området?

De unga journalisterna Johan och Martin har gjort reportage i oroliga trakter förut. Men Ogaden har de aldrig försökt sig på förut, och knappast några andra journalister heller. Först intervjuar de flyktingar som flytt från Ogaden och nu lever i flyktingläger i Somalia. De vittnar om tömda byar och oljebolag som tar över marken efter att militären kört bort lokalbefolkningen. Sedan kommer dagen då Johan och Martin själva åker in i området. Det slutar snabbt illa och de blir tillfångatagna av militären. Nu följer skenavrättningar och bisarra ”erkännanden” på video. Till slut blir de körda till civilisationen. Så småningom en rättegång som är som en fars, därefter en dom och ett långt fängelsestraff.

Första halvan av boken är en spännande skildring av hur man samlar fakta i en oroshärd och samt en actionfylld jakt genom öknen. Den senare halvan av boken, när killarna hamnat i Kalityfängelset, handlar mer om överlevnad och hopp. Hopp som tänds och släcks och tänds igen. Martin, ödmjuk och diplomatisk, skriver romantiska brev till sin fru. Johan är en mer råbarkad typ, som älskar rockmusik. Men det handlar också om de andra som sitter där i fängelset och om den gemenskap som utvecklas mellan fångarna.

Oavsett vad man tycker om reportaget som sådant, så är det här en mycket intressant reportagebok. Väldigt öppet och naket om att sitta som journalist i ett fängelse i ett land långt borta. Samtidigt som Johan och Martin ändå lyckas lyfta det som reportaget var tänkt att handla om från början, det vill säga konflikterna i Ogadenprovinsen. Ska du läsa den här boken? Ja, absolut!

Utrensning, Sofi Oksanen

En nattsvart tidsresa genom den estländska historien, från 1930-talet fram till Estlands självständighet på 1990-talet. Några kvinnor leder oss genom historien. Aliide är svårt svartsjuk på sin syster Ingel, för Ingel har gift sig med Aliides livs kärlek Hans. När kriget bryter ut kämpar Hans kämpar Estlands sak. Det gör att han aldrig mer kan röra sig fritt. Officiellt är han död. Ingel och hennes dotter blir deporterade medan Hans blir kvar hos Aliide. Han lever sitt liv i husets skyddsrum, eller gömd i skogen. För att skydda honom gifter sig Aliide med fienden, en rysk man.

Tiden går och en dag långt långt senare, när Aliide blivit en gammal kvinna, hittar hon Zara i sin trädgård. Zara är ryss, men har kommit till Estland från Berlin. Där har hon suttit fast i girig prostitution, men nu har hon lyckats fly från sina hallikar. Aliide är det enda namn hon känner till i Estland. Hennes hallikar är inte långt bakom henne och hon behöver hjälp. Trots sina upplevelser drömmer hon fortfarande om friheten i väst. Men vem är hon?

Jag har känt till Estlands historia väldigt dåligt, även om jag tydligt minns firandet från när baltstaterna blev fria. De politiska händelserna är inflätade i romanen på ett subtilt sätt. Det är en väldigt mörk roman och jag mådde fysiskt dåligt av att läsa det här. Men så byggs det upp till en spännande thriller, så man måste fortsätta läsa. Och vilken skicklig berättare hon är, Sofi Oksanen.