80-talet. Då var jag liten och bodde på landet i
frikyrko-Småland. Världen var så trygg så trygg och där hände inga dåliga
saker. Hände faktiskt ingenting alls där. Men så småningom blev man medveten om
att saker hände på andra ställen. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är
mordet på Olof Palme. Första gången jag hörde talas om homosexualitet tror jag
var när Jonas Gardell började göra karriär som stå-upp-komiker. Och första
gången jag hörde om AIDS var när Sixten Herrgård dog i sjukdomen. Ganska sent
alltså. Men kom ihåg att jag är uppvuxen i frikyrko-kretsar där homosexualitet
bara betraktades som något udda och fel som man absolut inte pratade om. Såna
saker fanns ändå bara i storstan.
Det är därför en ny värld som öppnar sig för mina ögon när
jag läser denna bok. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Böcker som
dessa behövs. Böcker som berättar om en annan sida av Sverige. En efter en
sökte de sig till Stockholm och så småningom till varandra. De försökte hitta
trygghet i ett samhälle som bara tittade snett på dem. Hur skulle de kunna
veta? En sjukdom börjar sakta smyga sig in i nyheternas rapportering och i
deras liv för att så småningom eskalera.
Detta är första boken i något som redan känns som en
milstolpe. Här berättar Gardell om kärleken och mötet mellan Benjamin och
Rasmus. Benjamin, uppvuxen i en familj som tillhör Jehovas vittnen, och Rasmus,
den mobbade värmlandsgrabben som nyss tagit sig till Stockholm. Detta varvat
med sidohistorier om deras nya bekantskaper och fakta kring HIV. Det kommer två
böcker till i denna bokserie - Sjukdomen och Döden. Jag bävar något inför detta.
Jag hoppas att de inte bara blir en rapportering av äckel och fasansfullhet.
Jag hoppas att Gardell behåller sin känsla för att berätta om människan och
dess värdighet trots den mardröm som står för dörren.
Norstedts 2012
Började läsa Torka aldrig tårar idag. Efter 100 sidor verkar den mycket lovande, ser fram emot att plocka upp den igen.
SvaraRaderaJag sträckläste den på tre dagar...!
Radera