Himlakroppar, Eleanor Catton

Bedriften med den här boken är detta: Tänk dig att du är 27 år och bara har skrivit en bok förut. Så skriver du ner den här lilla nätta sagan på 1 100 sidor, med ett mångfacetterat persongalleri och en sanslöst tilltrasslad intrig och fyller sidorna med ord i ett lättläst flow. Så har du 2013 års Man Bookerprisvinnare i din hand!

Titeln fick mig att tro att det här är en fantasybok, men det skulle jag inte säga. Även om författaren hela tiden försöker få oss att tro det. Vi beger oss till Nya Zeeland under åren 1865-1866. Till Nya Zeeland beger sig människor från olika delar av världen för att pröva lyckan som guldgrävare. Hänsynslös girighet, lurendrejeri, kvinnor till salu, opium och förvecklingar. Lite kärlek också. Det går inte sammanfatta det här. Likt gamla ryska romaner är persongalleriet sammanfattat i början, för det går inte hålla reda på alla människor. Men några personer står i centrum; Anna, en glädjeflicka som hamnar mitt i händelsernas centrum; Emery Staines, en guldgrävare med tur; Lydia; spådam och bordellmamma och kanske hjärnan bakom allt; Crobie Wells, förloraren. Och så Francis Carver, mannen utan samvete.

Man sitter hela tiden och undrar hur i hela friden allt hänger ihop. Det hela börjar i mitten, sedan kommer vi till slutet, innan vi till slut får reda på början. Boken börjar med att Crosbie Wells hittas död i en stuga, där man också finner en stor förmögenhet. En annan tråd är att ett antal personer letar efter en packlår som försvunnit med ett skepp. Anna är omedveten om att hennes nya klänningar har guld insytt i sina sömmar, något som upptäcks av en av hennes kunder.

Tyckte jag om boken då? Inte till en början, för själva storyn är inte så engagerande och boken är väääääldigt lång! Men man måste ju ändå få veta hur det går. Så småningom, när ekvationen börjar närma sig en lösning steg för steg, blev det lättare att ”läsa på ” och komma framåt. Det är väldigt imponerande att få ihop det här.