Vägen mot Bålberget, Therese Söderlind

Therese Söderlind är en ganska ny stjärna på den svenska romanhimmelen. Vägen mot Bålberget har fått höga betyg av både kritiker och läsare.

En mer nutida familjehistoria flätas samman med 1600-talets häxprocesser. Det låter ju onekligen intressant. Det börjar på 1970-talet med Jacke och hans tonårsdotter, som hittar ett gemensamt intresse i att försöka ta reda på vad det var som hände däruppe på Bålberget. Stämmer det att deras egna förfäder var inblandade i den fruktansvärda häxprocessen? Släktforskningen avslöjar mer närliggande skandaler än så.

Så landar romanen i 1600-talets eländiga, skitiga, fattiga Sverige. Kristendomen har ännu inte helt besegrat den gamla folktron. Mitt i händelsernas centrum finns Malin. Hon har tvingats gifta sig med den våldsamme Erke istället för mannen hon älskar, Matz. Malin får en dotter, Segred. Segreds gröna ögon skrämmer Malin. Inte blir det bättre av att Segred ränner runt i skogen med Matz son, Olof. Trolldom, häxkraft och elaka rykten får fruktansvärda konsekvenser i bygden. Ett stort antal kvinnor får sätta livet till. Men både Malin och hennes dotter lyckas komma undan…

Nej, jag fattar inte det här! Kommer på mig själv med att hela tiden fundera över hur mycket det är kvar och tänka att ”är den inte slut snart”! Kopplingen mellan nutiden och historien är alldeles för svag. Den här tjocka romanen hade mått bättre av att utveckla den medeltida historien mer och stanna där. Nu blir det väldigt segt. Fast jag tycker hon skriver bra. Problemet är för många karaktärer och att det är för mycket som ska läsas mellan raderna. Knappt godkänt från mig.