Bedriften med den här boken är detta: Tänk dig att du är 27
år och bara har skrivit en bok förut. Så skriver du ner den här lilla nätta
sagan på 1 100 sidor, med ett mångfacetterat persongalleri och en sanslöst
tilltrasslad intrig och fyller sidorna med ord i ett lättläst flow. Så har du
2013 års Man Bookerprisvinnare i din hand!
Titeln fick mig att tro att det här är en fantasybok, men
det skulle jag inte säga. Även om författaren hela tiden försöker få oss att
tro det. Vi beger oss till Nya Zeeland under åren 1865-1866. Till Nya Zeeland
beger sig människor från olika delar av världen för att pröva lyckan som
guldgrävare. Hänsynslös girighet, lurendrejeri, kvinnor till salu, opium och
förvecklingar. Lite kärlek också. Det går inte sammanfatta det här. Likt gamla
ryska romaner är persongalleriet sammanfattat i början, för det går inte hålla
reda på alla människor. Men några personer står i centrum; Anna, en
glädjeflicka som hamnar mitt i händelsernas centrum; Emery Staines, en
guldgrävare med tur; Lydia; spådam och bordellmamma och kanske hjärnan bakom
allt; Crobie Wells, förloraren. Och så Francis Carver, mannen utan samvete.
Man sitter hela tiden och undrar hur i hela friden allt
hänger ihop. Det hela börjar i mitten, sedan kommer vi till slutet, innan vi
till slut får reda på början. Boken börjar med att Crosbie Wells hittas död i
en stuga, där man också finner en stor förmögenhet. En annan tråd är att ett antal personer letar
efter en packlår som försvunnit med ett skepp. Anna är omedveten om att hennes nya klänningar har
guld insytt i sina sömmar, något som upptäcks av en av hennes kunder.
Tyckte jag om boken då? Inte till en början, för själva
storyn är inte så engagerande och boken är väääääldigt lång! Men man måste ju
ändå få veta hur det går. Så småningom, när ekvationen börjar närma sig en
lösning steg för steg, blev det lättare att ”läsa på ” och komma framåt. Det är
väldigt imponerande att få ihop det här.