En morgon, när vågen visar 143 kg vill Ulrika inte mer. Hon
går ut genom dörren och lämnar sina tre små pojkar lekandes i huset. Hon bara
ger sig av och hör inte av sig. Tiden går. Desperata telefonmeddelanden blir
till arga telefonmeddelanden som blir till uppgivna och ledsna
telefonmeddelanden. Tiden gör något med Ulrika. Hon äter inte som tröst längre.
Hon börjar springa. Kläderna blir för stora. Och där på stället där hon har
hamnat finns det en liten person med stort hjärta och rött lockigt hår, som
bestämmer sig för att Ulrika, hon är bra.
Mycket fint skriven bok om att gå vilse och tappa bort sig
själv, men sedan hitta hem igen. Kanske inte samma hem, men hem. Om fasader som
spricker och om att till slut se sanningar som man egentligen visste fanns där.
Om hur man kan gå vidare trots att det värsta av allt händer.
Stämningsfull bok om livet i liknande stil som ”En man som heter Ove”
eller ”Livet efter dig”. Sorgligt men hoppfullt utan att det blir förutsägbart
och kletigt. Läsa? Ja!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar